jag är skyldig, min skuld är stor
och den växer varje dag
självförakt och offer
missmod och malört
glädjen är undanlåst
och tiden, den andra gåvan
mellan mina fingrar rinner
och jag oälskar mest
ett rivjärn går, ett skruvstäd pressar
bitterhet brinner, förtär mitt bröst
och soten från det brunna klibbar
när jag vaknar mot min hy
och jag ser i dimma, vaken i dvala
onda andar virvlar omkring
hemlösheten faller hemvillt vilt
ensam att skåda min egen brunn
slaktarkniven höjd för att hugga
och hugget spridet det onda ordets gift
allt ont som äter andra
allt ont som andra sår
varför gör de så illa
varför gör de så mot sig själva
föraktar så den föraktade
den svage svages försvar
där spetsen är vänd inåt
jag är skyldig, ni står i skuld
jag önskar er lätta hjärtan
att ni inte ska skörda det ni sår
att ni ska slippa döma
att ni ska slippa förakta
innan hårdheten kastar er
min bitterhet mitt vin
tog mig ända fram till stupet
mina hårda ord drog mig över
gröna kvistar susar förbi
och mina händer fumlar att nå
ett oår blev många fler
och jag undrar hur hårt fallet blir
dymmelslag dovt över hjärtat
malande, molande, molande
så orättvist ropar den drunknande
det goda, det goda, se det goda!
och en ängel viskar, räkna inte så
var inte rädd, en gåva just för dig
om dagen smakar hon beskt
om natten älskar hon mig än
mitt hjärta är trognare än jag
Diktsvit "inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också"