ett helt år har gått, där kom jag och föll
och hjärtat låg åter på stranden
stumt eller talande
i överfyllt rum av självbespeglat vemod
rester av skaparens längtan var en tanke
den betraktade mig och jag sa ja
milda längtan öppnade sig
skänkte ljusblått hav
men det dova hotet var kvar att inte se
och vattnet slöts i sinnenas virveldans
föll i aska, men själva minnet levde nära
och bredvid … bjuden av människors öden
… varför ska jag lägga sten på börda
hjärtat ligger kvar på stranden
och sanden den ljusa det vilar på
och inunder ögonen ligger trötthet
ingenting händer, sikten har gått i ide
och under allt flyter tiderna samman
bed för mig nu – och det nu
nu igår, imorgon, i min dödsstund
öppna händer sänker försiktigt
sin sikt, sitt hjärta, här är jag
jag lägger fram mig på tidens altare
för jag vet där på dess knivsudd
det är där min själ kan vila
där eggen smalnar till inget
där är vi, där är jag
cikador spelar i natten
ett skådespel om och om igen
allt följer på sig självt
mellan det som var och det som kommer
en ljuvligt välsignad brygga
öppna, öppna, låt livet flöda
låt vinden viska dig mjukt
i havsvågor rullar de, finns en röst
jag hör den hela tiden och inte alls
Diktsvit "inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också"