och där någonstans
nära graven går jag
jag fryser och längtar och sörjer
längtan går mot elden, förkolnande
var är jag, var är rösten
i tystnaden svävar allt omkring
för att dö måste jag leva
för att leva måste jag dö
men orden knyter en bindel
och jord på jord skyfflas
sakta skymmande min skatt
kvar är ensamma sinnen
bara vagt fluorescerande
ett påhitt, ett icke
hör oss i din hand
inte de huggna stavarna
de som flätar våra ord
utan hjärtat som kallat dem
Diktsvit "inte bara stenarna - utan den ljusa sanden också"